"Risken att någon gång i livet drabbas av en tumörsjukdom beräknas till mer än 30 procent. Totalt handlar det om cirka 200 olika tumörsjukdomar där bröstcancer och prostatacancer är de två vanligaste.
Det beror dels på att vi lever längre och att vården blivit bättre på att upptäcka tumörerna. Men det är inte hela förklaringen.
Två aggressiva cancerformer ökar stadigt och snabbt: hudcancer och lungcancer. Bägge är i stort sett helt livsstilsrelaterade.
Den farligaste formen av hudcancer, malignt melanom, kan vara extremt aggressiv.
Den första reaktionen hos den som fått en cancerdiagnos är ofta en känsla av overklighet eller chock. Det är vanligt att det leder till en livskris där man känner sig maktlös och blir medveten om sin egen dödlighet.
De flesta blir friska.
Av dem som drabbas av cancer blir över 60 procent friska, men vissa cancertyper har en bättre prognos. I dag är det cirka 83 procent av dem som drabbats av bröstcancer som lever tio år efter cancerbeskedet.
Det sämsta man kan göra som närstående till en som fått cancer är att hålla sig undan. Det räcker bra med att visa att man finns för den som är sjuk. Har man svårt att veta vad man ska göra eller prata om kan man fråga den drabbade.
Det är viktigt att ta den sjukes oro på allvar, lyssna och vara en medmänniska."


(Cattis)
Ja det finns många studier och många tips hur man ska hantera en sådan här sjukdom. Det är nog lika svårt för mig som har fått diagnosen som de nära och kära. Alla har vi våra funderingar hur detta ska sluta, när det ska sluta och om det kommer tillbaka..
Jag tror att det är viktigt att alla hittar sitt sätt att hantera det, vi är alla olika. Och lika många som det finns människor på jorden finns det sätt att hantera dessa situationer.

Men ett tips är, PRATA. Uttryck er känsla, dela med er av era funderingar. Det kan inte bli fel...

När jag fick min diagnos var det mycket tårar först, men sedan bestämde jag mig för att klara detta och få leva vidare med min familj. Vissa har frågat om jag verkligen är så glad och om det är en falsk fasad.
Men jag bestämde mig för att försöka göra denna resa så enkel det går, men med det betyder det inte att jag inte kan vara ledsen. För det har jag varit. Men när jag sörjt klart så var det bara att ta fram den positiva sidan och köra. Och jag tycker att denna resa har varit enklare än jag trodde att det skulle bli.
Man kommer långt med att försöka vara positiv och hitta glädjen i vardagen:)

Jag vill tacka Min familj hemma som stöttar mig i denna resa. Sedan har jag en underbar mamma och pappa med respektive som finns där i alla med och motgångar.. Sedan finns det många fler också, men jag kan inte räkna upp alla! Ett stort tack till alla runt mig som finns där för mig:)
Tusen miljoner kramar till er!!!!

Idag har det varit riktigt fint väder!
-8 grader och växlande snö och sol:)
Helt underbart!

Idag har jag pysslat lite. Målat ett element, slarv städat och Patrik har strukit. Det känns lika konstigt varje gång när jag förbereder för att ev bli dålig! Men snart är det över:)

Pratade med mamma i morse , nu när behandlingen lider mot ett slut av steg 1 så kan jag konstatera att det gått ganska ok. Första cellgiftbehandlingen blev jag riktigt dålig av, och nu när jag bytte sort blev det ett sjukhusbesök. Men förutom detta så har det gått helt ok. Jag känner mig så tacksam att det gått ganska bra! Det hade kunnat vara värre.

Vi har nyss ätit riktigt god men fet mat, entrecote, råstekt potatis och smörkokta morötter. Nu blir det vila magen i soffan ett tag.
Na är uppe och kollar film. Hon är ganska trött efter ha varit på pyjamas party i går/natt. De hade tydligen somnat vid halv fyra imorse. Men de hade haft roligt, och det är det viktigaste:)

Nä nu måste jag vila, tror magen håller på att spricka. Blev sjukt mätt:)

Imorgon är det provtagning för att se om mina värden är ok så jag kan få behandlingen på tisdag...