Ja då har ännu en dag på sjukhuset gått.
Idag harjag gjort en skelettröntgen. Jag har även träffat både bröstsköterska och min läkare.

Jag har också fått min diagnos. Trots att jag visste innan att det var ett tumör så känns det bra att få svar. Svaret blev Duktal bröstcancer grad 3, 1, 5 cm stort tumör. Metastaser i närmaste lymfköteln, men ingen mer spridning till de ytterligare 7 närliggande. Känns bra ändå att det "bara" var en som hade blivit angripen. Jag var också hormonkänslig, vilket innebär att min behandling kommer innefatta cellgifter, strålning OCH hormontabletter i 5 år.
Måste säga att jag är ändå tacksam för all behandling de ger på en gång. Hellre att köra hårt nu när man ändå är inne i svängen...

Jag skulle inom några veckor bli kallad till onkologen för planering av behandling och diskutera några praktiska saker, som tex peruk:)
Ska bli spännande och se hur mycket man kommer att använda peruken, det kanske mest blir huckle...

Nu längtar jag bara till behandlingen startar:)
Jag tror att jag kanske till och med kan se ganska ok ut utan hår:)
Det är tur att jag har kort hår, tror det då blir enklare att vara utan hår.

Nej nu ska jag ta en fika och ladda för arbete imorgon.
Ha det gott alla där ute. Kram på er

Idag måste jag säga att det varit en bra dag trots att jag har otroligt ont i såret.
Det både ömmar och kliar....

Patrik önskade att vi firade hans farsdag idag. Nathalie väckte honom med present på sängen i morse, sedan åkte vi in till stan för shopping och fika.
När vi sitter på fiket så bestämmer vi oss för en litet utflykt till Övik. Där shoppar Na klänning och smycken. Patrik hittar 2 skjortor och en snygg tröja. Dagen avslutas med hamburgare på Max och godis shopping i godishuset med endast 600 sorter:) Helt sjukt, ännu sjukare att vi tre handlar godis för 150 kr/2 kg.
Väl hemma och 3000 kr fattigare blir det godis och Så mycket bättre:)
Imorgon blir det att fira pappa på Höga kusten hotellet med mat..

Måste säga att denna helg känns helt underbar. Den känns avkopplande och med lite shopping som jag älskar....
Det kan inte bli så mycket bättre...
Jo det kan det säkert, men med de förutsättningar som är så känns det bra just nu:)

Nej nu måste jag kika på tv:n.
Heja Miss Li, ser fram emot en bra kväll:)

Idag är det min sista dag som sjukskriven.
Har blivit uppringd av försäkringskassan, de höll på att handlägga mitt ärende. Jag är imponerad, det har bara gått 3, 5 vecka och de håller redan på att hantera ärendet:)

Idag har jag städat lite försiktigt, när jag berättar det för min dotter så säger hon" Mamma kanske du ska gå på badhuset och spela lite badminton också. Då behöver såret aldrig läka så att du kan börja med din behandling". Älskar min dotter, hon har så rätt. Barn är så spontana, och ärliga. Jag kunde inte annat än att le åt denna kloka tjej.

Annars händer det inte så mycket. Nathalie och jag har varit och handlat farsdagspresent, ätit skräpmat.Nu ska vi fläta håret, äta godis och mysa framför tv:n. Inte konstigt att man är orolig inför måndagens röntgen, detta liv vill jag leva kvar i. Och det är precis det jag tänker göra..
Jag läste en studie idag där cancerpatienter med ett nätverk runt sig hade större chans till överlevnad/tillfrisknande. Jag tror att det är viktigt att behålla inställningen med att detta kommer jag att fixa. Vad jag än stöter på för hinder så tänker jag besegra det. Jag har bestämt mig, jag hoppas att ni med samma sjukdom också har bestämt er.
Tjejer vi tänker besegra denna sjukdom, eller hur? Vi är inte dumma, vi vet att det finns en risk vid denna sjukdom. Alla överlever inte, men en av de som överlever är jag. Jag har bestämt mig. :)

Hoppas att ni får en mysig helg, och farsdag. Det tänker vi ha:) kram på er alla...

Sitter i soffan och lyssnar på gubben som är ute och snickrar:)
Har varit in på möte på jobbet idag. Gjorde lite nytta, åkte sedan hem för att softa en stund:)
Sitter nu här i soffan och är ganska uttråkad! Knoppen vill göra något, men inte kroppen. Jobbigt när man innerst inne är en riktig arbetsmyra, och när man inte nu hittar orken till att springa runt som man brukar.. Jag vill att allt ska bli som vanligt igen:)
Får många frågor om jag är rädd för behandlingen, nej absolut inte. Jag längtar faktiskt att starta, inte pga att jag ska må dåligt eller tappa håret. Utan för att det känns som när behandlingen går igång så är jag på väg och rätt håll. Nu känns det bara som om jag står och stampar vatten:(

Efter jag skrivit igår om min besvikelse på sjukvården så ringde min läkare , inte för att jag blev klokare av det. Men visst är det magiskt att efter 3 veckors väntan och då precis när jag uttrycker min frustration så ringer hon:)

Annars rullar allt på som vanligt, ibland är det upp och ibland är det ner. Precis som jag trodde att det skulle vara.
Solen skiner ute och det känns underbart:)

Nej nu tror jag det får bli en promenad med vovven:)
Ha en mysig dag:)

Idag är jag hemma och hade tänkt vila lite.
Har sovit ganska dåligt inatt, igen. Vaknar på nätterna och är alldeles blöt av svett jag som aldrig svettas annars.

Och är jag ute så fryser jag fast jag har vinterjacka. Detta är inte som det ska. Jag tror att jag kan vara sjuk...

Ja just det, jag har ju cancer!

Igår pratade jag med min pappa, och då rördes det upp igen att jag är så besviken på sjukvården. Som jag sa igår så har jag både barn och en man som hjälper och stöttar min. Men jag tänker på de som inte har någon familj och som blir drabbad av detta, fy säger jag bara.

From beskedet från den otroligt trevliga läkaren på mammografin , så trodde jag att allt skulle gå som på räls. Men ack så jag bedrog mig.

För att få fram ett ganska snabbt besked så fick Patrik ringa och tjata lite. Jag ringde också för att få tag på plåtarna för att kunna ev åka till Stockholm och göra min operation. Men till slut kom provsvaren, men ingen operationstid. Men när jag ringde ner för att be om provsvaren och berättade att jag ville åka till Stockholm så fanns det helt plötsligt en operationstid inom 2 veckor. Jag blev informerad om att före operation skulle jag få träffa en bröstsköterska och lika så efter. Men nej, ingen kom. Jag fick inte heller träffa min läkare pga att hon hade fastnat i en annan operation. Men henne skulle jag få träffa dagen efter. Men återigen ingen läkare, hon var ledig. :(
Så jag åker hem utan vetskap om operationen gått bra, om de fick ut det de skulle osv.
Jag blev informerad att jag skulle på en röntgen för att se så att cancern ej spridit sig. Nu har jag  ju gjort denna röntgen, och glad i hågen när svaret kom så ringde jag min familj. Jihooo cancern har ej spridit sig:)
Två dagar efter detta besked så dimper det ner en lapp med en ny röntgen, fattar inget. Jag har ju gjort min röntgen, och fått ett svar. Återigen en miss, de glömde berätta att det skulle göras två röntgen. Jag då var det bara att ringa runt och berätta detta, jag vet inte om cancern har spridit sig för alla röntgen är ej gjorda.

Upp som en sol och ner som en pannkaka..

Och det är där jag sitter nu, arg på att det inte finns personer som tar sig tid att informera.
Kan det vara så svårt att ha ett färdig tryckt blad med lite info  på hur gången vid cancerbehandling fungerar.
Ledsen för att jag 3 veckor efter operationen ej vet något om min operation, om provet på allt som plockades ut.
(1 st tumör, 1 med ev cancerceller i plus 10 st körtlar.)

Rädd för röntgen till veckan, eller rättare sagt svaret på röntgen.

Men jag tackar gud(fast jag inte tror att han finns) att jag har en underbar dotter och man som finns här för mig. Plus självklart min mamma och pappa också. Men samtidigt ledsen för att tänk om det finns andra som har haft samma informationsproblem, och oklarheter som är ensamma. Det är nog jobbigt att vara 37 år gammal och ha cancer med alla dess dödsfunderingar som snurrar. Tänk om man inte hade någon att dela dessa med. Stackars er som har det så....

Ja så det jag egentligen ville säga var att sjukvården är inte så bra i Sverige. Visst den är "gratis" men frågan är om den inte heller skulle kosta en symbolisk summa och privatiseras. Jag tror att skulle det vara privat så skulle de måsta lägga manken till för deras egen överlevnad.

Nej nu ska jag sluta vara bitter:)
Nu ska vi se det positiva i dagen, solen skiner och det blåser orkan;)

Jag ska strax hämta min dotter i skolan, min underbara lillgumma...

Längtar:)

Känner att det är kanske dags att börja skriva av sig lite av allt som snurrar i huvudet.

Jag ska ta allt från början, fast i en kort version.För några månader fick jag otroligt ont i bröstet. Jag brydde först mig inte om det, men när jag senare insåg att jag hade en knöl i bröstet så berättade jag detta för min man.Vi gjorde inte så stor sak av detta just då, men när 7 veckor gått och jag gråtande berättar för min man att knölen fortfarande är kvar så säger Patrik att vi måste åka till läkaren:(Det var väl bara att bita ihop och åka. (Jag gillar inte läkaren, och jag har en enorm rädsla för att dö)

Efter detta läkarbesök fick jag en tid på mammografin. Det togs plåtar och gjordes ultraljud. Läkaren fann 3 förändringar. Den ena var bara vätska, den andra visste han inte vad det var utan tog ett litet prov på och den sista var det den stora nålen som kom fram och användes för ett prov.Läkaren var jätte snäll och kändes trygg. Efter provet så satt vi oss ner och pratade. Han berättade att han var mer eller mindre säker på att det var bröstcancer:(

Men proverna skulle skickas på analys, och svaret skulle fås om några veckor.

Jag har en underbar man som tar tag i det mest, han ringer och puschar på svaret och det var precis som läkaren trodde, det var cancer:(Jag blir jätte ledsen, men börjar fundera på allt som måste göras på jobbet. Förberedas, ringa försäkringbolag osv. Allt måste vara i sin ordning när jag blir hemma ett tag.

Nu går allt väldigt snabbt, operation inom 2 veckor. Nu 5 veckor senare är operationen gjord. Allt hoppas jag gick bra. Har inte fått träffa min läkare. Konstigt...3 veckor har nu gått sedan operationen, ingen läkarträff, ingen skötersketräff:(

En röntgen är gjord, inge cancer i mjukdelarna i kroppen. Skönt...Om en vecka är det skelettröntgen, usch vad det känns som om tiden går långsamt. Är jätte orolig för detta svar pga att sprider sig bröstcancer så är det vanligt att det är till skelettet...Allt snurrar i huvudet nu, jag inbillar mig massor...

Jag är på jobbet några timmar per dag, from nästa vecka ska jag jobba heltid. Svårt att hålla humöret uppe och möta alla medlemmar med ett glatt humör när man innerst inne bara vill gråta.Men detta kommer säkert att lösa sig. Jag är ganska positiv som person. Jag hade lovat mig själv när denna resa påbörjades att inget skulle sätta sig i huvudet, tyvärr gör det de vare sig man vill det eller inte..Nu måste jag sluta för idag. Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men sparar lite till imorgon också.